Bortglömd

Du finns inte mer. Vi finns inte mer. Jag tvivlar på ifall vi någonsin fanns. Du är bortglömd. Bortblåst. Borta med vinden. Du existerar inte längre.

Däremot står miina armar är öppna för hela världen (förutom dig, för du finns inte) och nya äventyr väntar för mig. Om några dagar far jag tillbaka till England. Skräpvägar, skräpboenden, skräphangarer, skräpaffärer (mataffärer vill säga), skräpvatten, skräpduschar, skräpmänniskor och annat massa skräp. Det är vad landet egentligen är. SKRÄP. Men tusan vad jag har saknat det! Är överlycklig över att veta att jag ska tillbaka! Jag längtar så att det gör ont i mig.
Samtidigt som jag längtar så får jag ångest. Att lämna min lilla ögonsten ännu en gång. Jag vet att hon led av min frånvaro sist, och det känns så himla fel att göra samma sak ännu en gång. Speciellt med tanke på att vi ses och leker ganska intensivt. Det kommer bli jobbigt för henne. Det kommer vara lika jobbigt för mig.
Igår sa hon att hon ville bo med Hannah och inte mamma och pappa. Hur tusan ska jag klara av att åka utan att krossa både hennes och mitt hjärta? ÄLSKADE BARN!
Dessutom så lämnar jag min bästa vän. Min bästa vän som den senaste tiden har haft alltför många motgångar. Hur bra vän är jag egentligen som lämnar henne och inte kan stötta henne vid hennes sida? Det gör ont i mig, för det känns verkligen som jag sviker vår vänskap.

Men vad ska man egentligen göra? Ska man stanna hemma, vara arbetslös, plugga (fast man inte vill, men man gör det för att man inte har något bättre för sig), och bara bli mer och mer irriterad och grinig som person för att man känner sig instängd, och man är uttråkad, och man inte får hålla på med sin passion?

Jag sa ja utan betänketid när de ringde och frågade om jag kunde komma och jobba. Och det är verkligen ingenting jag ångrar. Och jag vet att jag inte borde ha dåligt samvete för att jag försörjer mig och utvecklar mitt karriärsliv. Men ändå. Skuldkänslor och samvete det är något jag lider extremt mycket av. Finns det någon bot mot det?
Det är svårt att vara glad för sin egen skull när man vet att man sårar någon annan så mycket.

London calling at the top of the dial

Kommentarer
Postat av: Sofi

Grattis & Lycka till!! :D

2011-01-08 @ 02:57:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0