Självdistans

Det är en gåva som människan har fått. Men som du tycks ha missat. Man skulle ju kunna hoppas på att du en dag ska se dina egna brister och svagheter, men det är nog för mycket begärt i det här fallet. Du är ett hopplöst fall. Du är förlorad! Hur långt ska mänskligheten behöva gå? Hur kan det fortfarande finnas såpass dumma människor att de inte ens ser sig själva? Jag är mycket väl medveten om mina brister och svagheter, och ni gott folk har redan fått höra en hel del om mig och mitt. Men du tycks tro att du är universums mitt och att allt kretsar runt dig. Och du tror att du är gud. Tur att jag är ateist då, för jag tror inte ett ögonblick på dig!
Om du en enstaka gång skulle kunna betrakta dig själv objektivt, utan inblandning av ditt eget ego, då skulle du se vem du är. Vad du egentligen är. Det roligaste av allt är att man verkligen måste förklara för dig hur du beter dig, och vad du gör fel, och man måste förklara för dig hur du ska bete dig. Sedan när blev jag mamma åt dig?
På tal om barn så har jag ett alldeles eget (nästan), som älskar mig och jag älskar henne. Igår satt vi och prata på golvet, och jag sa till Luna att hon var min bäbis, då svarar hon att hon inte är bäbis, hon är ett barn. Då frågade jag henne vems barn hon var, då svarade hon: "Hannah's barn". Så sjukt söt min lilla älskling. Dock bad jag henne gå till sin riktiga mor och säga att hon var mitt barn, då sa hon att hon var skolans barn, och sen vinkade hon hejdå och tänkte gå till skolan, sent på kvällen. Det är helt galet sjukt hur en så liten varelse kan påverka en så mycket och ha så stort intryck på en. Vissa dagar hade jag inte klarat mig utan henne. Hon är alldeles för söt och för klok. Man blir lycklig bara av att titta på henne.
Det är visserligen sådana saker du inte skulle förstå. Du kan inte känna lycka för någon annan. Du kan bara känna lycka för dig själv. Samtidigt som jag tycker att du och ditt liv är extremt patetiskt så kan jag inte sluta tycka synd om dig. För hade jag varit i dina skor så vet jag inte vad jag skulle tagit mig till. Att vara så misslyckad som du är nått jag inte vill ska hända någon, inte ens min värsta fiende.
Jag kan dessutom inte sluta undra hur du har påverkat mina nära och kära. För jag bjöd in dig i den kretsen innan jag insåg vem du var. Vad du var. Tänkt om du har haft sådant intryck på lilla Luna att hon en dag börjar bete sig som dig. Eller har jag fel? Finns det ens en chans att en liten tvååring kan snappa upp sådant beteende? Eller är hon för smart den lilla varelsen att stänga sådana intryck ute?
Ju mer jag skriver, desto mer inser jag att jag inte tänker på dig som en person längre. Du är ett ting för mig. Det grundar sig troligtvis i att du inte har några känslor, att du inte är en riktigt människa med personlighet och själ. Du är bara någonting som finns i vår värld. Något oförklarligt. Något oönskat.
Tyvärr har jag insett den senaste tiden, att jag inte är en god människa alltid. Jag tänker onda tankar. Och det stör mig. Och det är ditt fel. Du har sakta men säkert förstört mig. Men jag är starkare än du, jag kan ta mig vidare. Jag kan hitta mig själv igen. Du kan inte hitta dig, för det finns inget att hitta. Du existerar inte.

Jag är trött nu. Dagen har tagit mycket energi. Men det har varit oerhört trevligt och kul att återse nära och kära. Och jag vet att det var uppskattat. Jag fick dessutom zonterapi, och jag börjar bli bättre och bättre på att hantera situationerna. Poäng till mig! Fick mig även öronakupunktur och har numera massa ploppar i öronen. De ska sitta där i några dagar. Får se ifall det hjälper. Det var kära Ingrid som blev trött på att jag jämt är sjuk när vi träffas, så hon bestämde sig för att trycka lite på mig. Så nu för vi se. Inget annat hjälper, det är värt ett försök. Tänk om jag faktiskt blir frisk någon gång!?
Nu rullar timmen vidare, och jag ska göra mitt, sedan kanske lite ditt. Det märks. Tiden får utvisa. Är på tok för sliten och sjuk för att orka mig iväg på något avancerat.


Better to be hated than love, love, loved for what you're not

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0