Blod
Du ska blöda! Du ska lida! Du ska stå ensam! Du ska bli sårad! Du ska förlora!
Egentligen är det fel av mig att tro att det ska hända, när jag vet att det kommer att hända. Om några stunder kommer det att stå att du har blött, att du har lidit, att du har stått ensam, att du har blivit sårad, att du har förlorat, och att du fortfarande och för alltid kommer att vara ensam. Nog för att jag inte är en spåkvinna, inte heller något geni. Men jag är inte dum, och denna framtid kan jag se. Även många andra. Fel av mig igen. Framtid är fel ord. Ni har ingen framtid.
Jag må verka bitter, men jag är inte ett dugg bitter. Snarare hög av lycka. Jag har haft en underbar kväll med underbara vänner, och jag har för första gången i mitt liv lärt mig se med nya ögon. Se saker som jag har blundat för förut, för att jag är en god människa och vill tro gott om alla andra varelser på denna jord. Men jag har verkligen insett att så är det inte. Alla är inte goda. Det är en sanning som gör ont, men jag är glad över denna sanning.
Min farmor har sagt till mig tusentals gånger att jag kommer gå in i väggen, för att jag inte tar hand om mig själv och bara bryr mig om och ställer upp för andra hela tiden. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg någonting jag gjort enbart för mig själv. Visserligen är alla mina duschar, min tandborstning, mitt ätande, mitt sovande och allt annat för mig själv. Men det grundar sig mer i att jag måste vara fit for fight för att kunna finnas till för alla andra. Det är nog den värsta känslan jag vet, att inte kunna hjälpa alla andra. Som i England till exempel, när ett gäng höll på att tjafsa med en tjej, gänget hade dessutom en står planka och hotade att slå ner henne, och mina vänner fick i stort sett hålla i mig för att jag inte skulle gå emelllan. Den ena av mina vänner, han försökte till och med gå en omväg för att slippa komma nära dem eftersom engelsmän är livsfarliga och bär gärna kniv eller annat vapen. Jag brydde mig inte ett dugg om min säkerhet, jag såg bara någon som behövde hjälp. Jag varken tål att höra eller se någon bli felbehandlad eller må dåligt. Det är det som bryter ner mig.
Även allt som har hänt den senaste tiden har jag konstant brytt mig om alla andra. Samtidigt som jag har mina åsikter så har jag varit helt förstörd för att jag har så dåligt samvete, för att jag inte tycker som de andra. För att min åsikt är starkare än deras. Och det samvetet har tagit så hårt på mig att jag har lämnat mina åsikter och inte längre bryr mig om vad jag borde tycka. Allt detta bara för att göra alla andra till lags.
Och kan någon god själ därute förklara för mig hur jag har gjort fel nu? För jag fattar verkligen inte. Det är tur att jag vet hur jag fungerar. Att jag känner mig själv och är ärlig mot mig själv. Till skillnad från dig. Du är en falsk människa. Jag blev ombedd att, inte direkt ljuga, inte heller hålla undan sanningen, men att inte säga sanningen högt idag för att skydda en kär vän. Bara den saken tär på mig. Och det har jagat mig hela kvällen. Jag avskyr lögner och falskhet såpass mycket att jag inte ens kan säga ett osant ord. Är det mig eller resten av världen som det är fel på? För dessa lögner jag hör återkommer överallt. Allt smygande bakom ryggen jag ser. Alla förnekelser jag hör. Det finns runt omkring oss, bland nära och kära, i samhället, i landet, på jorden. Och det verkar aldrig försvinna.
Vart tog ärligheten vägen?
För övrigt så har jag fått extremt halsont, huvudont, kramper, ledvärk, ryggont, förjäklig hosta och snuva. Så nu ska jag försöka droga ner mig och få lite sömn. Jag har en lång dag framför mig. Åka till Bergvik, åka till Forshaga, åka tillbaka till Hammarö, åka till Karlstad, åka tillbaka till Hammarö, åka till en kär vän och snacka massa skit, åka runt lite, och förhoppningsvis åka hem igen. Jag behöver min sömn. Jag behöver egentligen tid för mig själv just nu. Samla mina krafter och återvinna min energi. När jag står upp i detta nu så gör det så ont i benen, jag trillar nästan ihop. Alla krafter är nästan helt slut. Jag vet inte vad som händer ifall alla försvinner. Trillar jag ihop och aldrig mer vaknar upp? Nej, nu ska jag ägna mig åt mig själv, strunta i andra ett tag, och bara umgås med kära och sanna vänner.
Du hade tid
Egentligen är det fel av mig att tro att det ska hända, när jag vet att det kommer att hända. Om några stunder kommer det att stå att du har blött, att du har lidit, att du har stått ensam, att du har blivit sårad, att du har förlorat, och att du fortfarande och för alltid kommer att vara ensam. Nog för att jag inte är en spåkvinna, inte heller något geni. Men jag är inte dum, och denna framtid kan jag se. Även många andra. Fel av mig igen. Framtid är fel ord. Ni har ingen framtid.
Jag må verka bitter, men jag är inte ett dugg bitter. Snarare hög av lycka. Jag har haft en underbar kväll med underbara vänner, och jag har för första gången i mitt liv lärt mig se med nya ögon. Se saker som jag har blundat för förut, för att jag är en god människa och vill tro gott om alla andra varelser på denna jord. Men jag har verkligen insett att så är det inte. Alla är inte goda. Det är en sanning som gör ont, men jag är glad över denna sanning.
Min farmor har sagt till mig tusentals gånger att jag kommer gå in i väggen, för att jag inte tar hand om mig själv och bara bryr mig om och ställer upp för andra hela tiden. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg någonting jag gjort enbart för mig själv. Visserligen är alla mina duschar, min tandborstning, mitt ätande, mitt sovande och allt annat för mig själv. Men det grundar sig mer i att jag måste vara fit for fight för att kunna finnas till för alla andra. Det är nog den värsta känslan jag vet, att inte kunna hjälpa alla andra. Som i England till exempel, när ett gäng höll på att tjafsa med en tjej, gänget hade dessutom en står planka och hotade att slå ner henne, och mina vänner fick i stort sett hålla i mig för att jag inte skulle gå emelllan. Den ena av mina vänner, han försökte till och med gå en omväg för att slippa komma nära dem eftersom engelsmän är livsfarliga och bär gärna kniv eller annat vapen. Jag brydde mig inte ett dugg om min säkerhet, jag såg bara någon som behövde hjälp. Jag varken tål att höra eller se någon bli felbehandlad eller må dåligt. Det är det som bryter ner mig.
Även allt som har hänt den senaste tiden har jag konstant brytt mig om alla andra. Samtidigt som jag har mina åsikter så har jag varit helt förstörd för att jag har så dåligt samvete, för att jag inte tycker som de andra. För att min åsikt är starkare än deras. Och det samvetet har tagit så hårt på mig att jag har lämnat mina åsikter och inte längre bryr mig om vad jag borde tycka. Allt detta bara för att göra alla andra till lags.
Och kan någon god själ därute förklara för mig hur jag har gjort fel nu? För jag fattar verkligen inte. Det är tur att jag vet hur jag fungerar. Att jag känner mig själv och är ärlig mot mig själv. Till skillnad från dig. Du är en falsk människa. Jag blev ombedd att, inte direkt ljuga, inte heller hålla undan sanningen, men att inte säga sanningen högt idag för att skydda en kär vän. Bara den saken tär på mig. Och det har jagat mig hela kvällen. Jag avskyr lögner och falskhet såpass mycket att jag inte ens kan säga ett osant ord. Är det mig eller resten av världen som det är fel på? För dessa lögner jag hör återkommer överallt. Allt smygande bakom ryggen jag ser. Alla förnekelser jag hör. Det finns runt omkring oss, bland nära och kära, i samhället, i landet, på jorden. Och det verkar aldrig försvinna.
Vart tog ärligheten vägen?
För övrigt så har jag fått extremt halsont, huvudont, kramper, ledvärk, ryggont, förjäklig hosta och snuva. Så nu ska jag försöka droga ner mig och få lite sömn. Jag har en lång dag framför mig. Åka till Bergvik, åka till Forshaga, åka tillbaka till Hammarö, åka till Karlstad, åka tillbaka till Hammarö, åka till en kär vän och snacka massa skit, åka runt lite, och förhoppningsvis åka hem igen. Jag behöver min sömn. Jag behöver egentligen tid för mig själv just nu. Samla mina krafter och återvinna min energi. När jag står upp i detta nu så gör det så ont i benen, jag trillar nästan ihop. Alla krafter är nästan helt slut. Jag vet inte vad som händer ifall alla försvinner. Trillar jag ihop och aldrig mer vaknar upp? Nej, nu ska jag ägna mig åt mig själv, strunta i andra ett tag, och bara umgås med kära och sanna vänner.
Du hade tid
Kommentarer
Trackback
