Dissa
Har funderat lite i några få minuter nu. Såg en gammal väns nummer och kom och tänka på att jag under den senaste tiden har gjort mig av med massa onödiga kontakter. Folk.
Jag kan se att det är en väldigt bra sak. För jag mår så sjukt mycket bättre nu för tiden. Det är helt underbart. Jag ser verkligen meningen med livet. Och jag tänker absolut inte slösa bort den på onödiga människor och varelser runt omkring min tillvaro. Det låter säkerligen väldigt själviskt. Men hur tusan ska jag kunna ställa upp för alla viktiga, som behöver mig, om jag inte sållar bort de som får mig att må dåligt?
Jag har insett att jag träffar alldeles för mycket folk och knyter kontaker med de människorna för lätt. Så nu, alla ni kära, som inte är speciella, ni får vänta på eran tur. Det finns även ett fåtal personer som man faktiskt har en historia och en dåtid med. Precis så, en dåtid, den var, den finns inte längre. Och de människorna eller varelserna, kalla det vad du vill, de finns liksom inte kvar i mitt nätverk just nu. Och jag vet inte om de någonsin mer kommer att göra det. Men varför umgås med människor som bara drar ner en?
Min nya filosofi är att ensam är starkast! Och gladast!
Man brukar ju säga att man inte inser vad man har förrän man har förlorat det. Jag har insett med många saker i mitt liv att de inte var något speciellt, att jag inte borde ödslat tid på dem, att jag faktiskt inte bryr mig när jag har förlorat dem. Kan helt ärligt säga att vissa saker och människor behöver man inte i sitt liv. Vi alla blir mycket bättre medmänniskor när vi är glada och lyckliga. Visserligen skulle hela världen vara mycket bättre utan de människorna som bara drar ner andra, men jag står inte riktigt i makt för att kunna avverka så många människor på denna jord, så det jobbet lämnar jag åt en högre makt. :)
En väldigt vis människa sa idag till mig att i en riktig vänskap så behöver man inte höras varje dag, att det kan gå en månad eller två, men man är fortfarande lika bra vänner. Ganska sant tyckte jag. Men man kan ju om man vill välja att inte höras också och avsluta vänskapen. Den där riktiga vänskapen, det är inget man borde avsluta, och inget jag någonsin tänker göra med de som står mig närmast hjärtat. Att man däremot på gamla dar har insett vad riktig vänskap är är en annan femma. Just nu finns det exakt sju personer i mitt liv, som vet allt, som känner mig som mig. Och det finns även de som betyder extremt mycket, men som inte behöver dela min börda. Och det är alla ni tillsammans som gör min värld hel. Speciellt lilla Luna! :)
Mitt lyckorus har varit nere de senaste tre dagarna. Vet inte varför. Har inte kunnat sova, har konstant huvudvärk, ledband som gör ondare än någonsin, och annat otrevligt. Men jag håller i. Det här är nog bara en snabbvisit av svacka i glada jag som är och hälsar på. Det blir nog bättring snart. Jag har ju trots allt sett en Frölunda-match live där Frölunda vann, gått på Harry Koppi, vart på skridskor två gånger, hört Luna säga "jag älskar dig" till mig, faktiskt gjort uppgifter i fysiken i tid, varit med massa underbara människor, allt under en och samma vecka. Inget kan egentligen förstöra för mig nu. Inte ens dessa energisugande människorna. Ni är som nålar i en höstack för mig. INGETING!
Jag hade en vän en gång i tiden (antagligen en av de jag lämnat bort) hon sa till mig vad hon älskar här i livet. Vilken sport hon älskade, vilken musik hon älskade, vilken pojke hon älskade, vilken mat hon älskade. Jag såg henne enbart dissa sin älsklingssport för att hellre jaga pojkar och leka fjortonåring igen. Jag hörde aldrig hennes älsklingsmusik, bara den musik pojkarna hon jagade lyssnade på. Jag träffade aldrig pojken hon älskade, för han fanns inte, hon ville bara ha alla. Jag såg henne aldrig äta sin favoritmat, för hon åt alltid samma som oss andra. Hon var aldrig sig själv. Hon hade aldrig en egen personlighet. Hon lånade lite av alla hon känner. Och hon vägrade låta någon älska någon annan än bara henne. Hon var en sådan vän som bara fick mig att må dåligt. Och alla andra.
Förstår ni nu varför jag kan vara så självisk och bara bry mig om de människor som får mig att må bra?
Your pain is my pleasure
Jag kan se att det är en väldigt bra sak. För jag mår så sjukt mycket bättre nu för tiden. Det är helt underbart. Jag ser verkligen meningen med livet. Och jag tänker absolut inte slösa bort den på onödiga människor och varelser runt omkring min tillvaro. Det låter säkerligen väldigt själviskt. Men hur tusan ska jag kunna ställa upp för alla viktiga, som behöver mig, om jag inte sållar bort de som får mig att må dåligt?
Jag har insett att jag träffar alldeles för mycket folk och knyter kontaker med de människorna för lätt. Så nu, alla ni kära, som inte är speciella, ni får vänta på eran tur. Det finns även ett fåtal personer som man faktiskt har en historia och en dåtid med. Precis så, en dåtid, den var, den finns inte längre. Och de människorna eller varelserna, kalla det vad du vill, de finns liksom inte kvar i mitt nätverk just nu. Och jag vet inte om de någonsin mer kommer att göra det. Men varför umgås med människor som bara drar ner en?
Min nya filosofi är att ensam är starkast! Och gladast!
Man brukar ju säga att man inte inser vad man har förrän man har förlorat det. Jag har insett med många saker i mitt liv att de inte var något speciellt, att jag inte borde ödslat tid på dem, att jag faktiskt inte bryr mig när jag har förlorat dem. Kan helt ärligt säga att vissa saker och människor behöver man inte i sitt liv. Vi alla blir mycket bättre medmänniskor när vi är glada och lyckliga. Visserligen skulle hela världen vara mycket bättre utan de människorna som bara drar ner andra, men jag står inte riktigt i makt för att kunna avverka så många människor på denna jord, så det jobbet lämnar jag åt en högre makt. :)
En väldigt vis människa sa idag till mig att i en riktig vänskap så behöver man inte höras varje dag, att det kan gå en månad eller två, men man är fortfarande lika bra vänner. Ganska sant tyckte jag. Men man kan ju om man vill välja att inte höras också och avsluta vänskapen. Den där riktiga vänskapen, det är inget man borde avsluta, och inget jag någonsin tänker göra med de som står mig närmast hjärtat. Att man däremot på gamla dar har insett vad riktig vänskap är är en annan femma. Just nu finns det exakt sju personer i mitt liv, som vet allt, som känner mig som mig. Och det finns även de som betyder extremt mycket, men som inte behöver dela min börda. Och det är alla ni tillsammans som gör min värld hel. Speciellt lilla Luna! :)
Mitt lyckorus har varit nere de senaste tre dagarna. Vet inte varför. Har inte kunnat sova, har konstant huvudvärk, ledband som gör ondare än någonsin, och annat otrevligt. Men jag håller i. Det här är nog bara en snabbvisit av svacka i glada jag som är och hälsar på. Det blir nog bättring snart. Jag har ju trots allt sett en Frölunda-match live där Frölunda vann, gått på Harry Koppi, vart på skridskor två gånger, hört Luna säga "jag älskar dig" till mig, faktiskt gjort uppgifter i fysiken i tid, varit med massa underbara människor, allt under en och samma vecka. Inget kan egentligen förstöra för mig nu. Inte ens dessa energisugande människorna. Ni är som nålar i en höstack för mig. INGETING!
Jag hade en vän en gång i tiden (antagligen en av de jag lämnat bort) hon sa till mig vad hon älskar här i livet. Vilken sport hon älskade, vilken musik hon älskade, vilken pojke hon älskade, vilken mat hon älskade. Jag såg henne enbart dissa sin älsklingssport för att hellre jaga pojkar och leka fjortonåring igen. Jag hörde aldrig hennes älsklingsmusik, bara den musik pojkarna hon jagade lyssnade på. Jag träffade aldrig pojken hon älskade, för han fanns inte, hon ville bara ha alla. Jag såg henne aldrig äta sin favoritmat, för hon åt alltid samma som oss andra. Hon var aldrig sig själv. Hon hade aldrig en egen personlighet. Hon lånade lite av alla hon känner. Och hon vägrade låta någon älska någon annan än bara henne. Hon var en sådan vän som bara fick mig att må dåligt. Och alla andra.
Förstår ni nu varför jag kan vara så självisk och bara bry mig om de människor som får mig att må bra?
Your pain is my pleasure
Kommentarer
Trackback
