Jordan

Börjar lite smått irritera mig på alla människor i min närvaro och allmänt runt omkring mig som alla lider av "livspanik" i alla dess former. Ja, man kan älska varandra och vilja skaffa sig barn, hus, hund, bil, förlova sig, gifta sig, skilja sig och alla andra godbitar. Men varför undrar jag då? Varför ska man låsa sig för resten av sitt liv, redan nu, redan vid 20 års ålder. Varför finns denna panik? Jag har så oerhört svårt att se problemet med att utbilda sig och skaffa ett jobb, ett hus, en fast inkomst innan man skaffar barn och diverse sakerna. Men det kanske bara är jag. Jag vill vara ung, jag vill leva, jag finna intressen, den sanna livskamraten, lärodom. Jag vill se andra länders kulturer, jag vill resa runt och se vackra städer och byggnader. Och jag vill inte göra det i den situation där jag har barn och tvingas lämna mitt barn hos en barnvakt, eller tvingas anpasssa mina resor efter ett barnvänligt hotell, strand, stad, land. Men det kanske bara är jag som anser att livet är värt att upptäckas innan man skapar ett själv?
Och jag stödjer för fem öre inte unga mödrar. Alla har ett val när det gäller sitt sexliv. Inget sexliv alls, kondom, preventivmedel, abort (vilket är lite emot mina åsikter, men det finns fortfarande möjligheten), m.m. Därför har jag även svårt att se dessa unga mödrar som speciella och så duktiga som klarar av att bli mor i ett sådant tidigt skede i deras liv. Om man är mogen nog att ha sexuellt umgänge utan skydd, då är man mogen nog att bli mor, that's it. Sluta hylla dessa människor som att dom vore bättre än en mor som är 30 år.
Och förlovningar, som nästan är mer trend än att skaffa barn vid 18. Vart finns gränserna. Varför måste man förlova sig när man varit tillsammans i några månader? Javisst, ni älskar varandra, men har ni testat på livet tillsammans än? Panik över att få ett bevis på att man är tillsammans. Varför räcker det inte med att säga: jag älskar dig till varandra längre? När och om jag förlovar mig, så kommer det vara med en karl (förhoppningsvis) som jag har rest världen runt med, älskat i vårt och torrt, delat kunskap med, delat glädje och sorg med, någon jag känner innan och utan, någon som alltid kommer finnas vid min sida. Inte något ragg som jag dejtat i fyra månader. Men kära vänner, detta är ju bara jag.
Och giftermål behöver vi nog inte ens diskutera, kommer inte på fråga. Anti giftemål och extremt anti bröllop. Speciellt kyrkobröllop med klänning, präst, riskastning, mottagning, dans, m.m. Kommer inte ske. Om det någon gång är så att jag ändrar uppfattning om giftemål kommer det ske i tystnad med min karl, mig själv och ett litet vittne. Inte mer än så. Det finns fördelar och nackdelar för alla förhållanden med giftemål, och fördelarna är desto fler än nackdelarna, det vet jag, men fortfarande finns det är livssugen människa inom mig som anser att jag kan älska någon tillräckligt utan en ring på fingret, utan ett papper, utan samma efternamn (för mitt byter jag inte bort ändå), utan ett gemensamt bankkonto och diverse juridiska fördelar. Men det är jag, och jag är stolt över att vilja leva mitt liv, roa mig, lära mig, utforska världen, misslyckas, ta mig upp på fötter igen, bli en yrkeskvinna, osv, innan jag förlovar mig, gifter mig eller skaffar barn.


"du är ung så njut av livet, stopp och belägg, ta inget för givet"