Jordan

och jag har ägnat det till mest ingenting. Förutom att spendera så mycket tid som möjligt med min älskade lilla bäbis! :D
Känns som om jag inte orkar bry mej något vidare nu, om varken massa folk, fester eller andra onödiga saker.
Jag har visserligen träffat lite folk, men bäbis är prio ett, och bara min, min, min! Vilket alla iofs har fått höra idag. :P Men det känns bra, bäbis tid är viktig. Och om mina vänner inte kan vänta en månad längre, ja, då finns det alltid nya vänner!
Och om alla ville veta, så fejkkryper bäbis nu, helt superduper bra. Och dom två tänderna hon har fått borstas både morgon och kväll, med den mindre goa barntandkrämen visserligen. Men det är bara helt underbart bra.
Och jag ska väl inte ljuga, många timmar den här veckan har gått åt till svenska landslagens halvmisslyckanden. Men jag är lika bra. Bara vara jag och inte göra något överdrivet välplanerat. Men det spritter i benen, så imorgon sla vi måla bäbis rum, och sen ska jag se till så att jag får åtminstone några skridskoskär i kroppen! Det kommer att vara asnajs!
Nu ska jag flytta ut grejer ur bäbis rum!

Vi ses raringar,

somebody told me


You know you love me ..

någon annan dag tror jag. För just nu försvinner tiden fort och säkert ur mina alldeles darriga fingrar. Vet inte vart tiden tar vägen. Och jag vet inte hur jag kan ha fått så extremt dålig självdisciplin. Jag borde plugga och det vet jag, och jag öppnar boken, och läser lite sisådär och sitter egentligen mest och funderar över livets lite mer och givande saker. Och sen när jag väl har böljat mej igenom tre ynka små sidor, utan att ha tagit in någonting alls anser jag att jag borde få en liten eloge för det jag har presterat, egentligen ingenting, och tar då en paus. Den här pausen leder till att jag mest springer runt som en förvirrad apa och bara drygar med folk som finns i min närhet. Vilket slutar med att jag sedan somnar under tiden då jag öppnar min bok igen. Och vaknar sedan på morgonen helt förtvivlad över gårdagens misslyckande. Och försöker starkt förbättra mig idag. Och vad händer. Jag läser ungefär lika mycket, och hör sedan något litet ljud som låter ytterst intressant ute i korridoren och lämnar kvickt min bok igen. Jag kommer tillbaka en stund senare efter att ha fördrivit min tid till egentligen ingenting förutom att sprida lite extra solljus och stressmani till andra människor. Jag tar åter upp min bok igen, men då inser jag, ohh, kanske ska äta äggmacka till mat idag, och skyndar för första gången i mitt liv iväg för att göra nått ätbart. Det finns ingen som avskyr att vara i köket eller är så mycket som jag och så dålig som jag på det. Boken slängs genast åt sidan igen. Frustrerad efter att jag har njutit och dragit ut på tiden för min mackas skull inser jag att det är dags att plugga på riktigt. Vad gör jag, fixar iordning massa espresso och sätter mig ännu en gång för att plugga. Och det funkar i sisådär 2 minuter innan jag blir alldeles för uttråkad och börjar genast pilla och greja med massa annat som är trettioåttatusenförtiotvå gånger mycket mer spännande. Efter ett tag så skäller jag på mig själv för att jag är så dålig och verkligen inte får något vettigt gjort, förutom att röra till i mitt rum och alla andras. Så jag sätter mig ännu en gång med mina pluggisgrejer och inom 3 minuter tycker jag att jag kan få unna mig en dusch, vilket leder till att det blir en väldigt varm, skön, uppfriskande och utdragen dusch. Och när jag sen väl har satt mig med boken igen i några minuter, då är jag värd att se på TV ansåg jag, och så blev det. och ännu mindre pluggande. Och nu sitter jag här och bara fördriver dyrbara minuter till ingenting. Måste börja få ordning på mig själv, så till dess gott folk vill jag bara säga hejdå, för nu läggs mitt sociala liv ner tills jag fått lite självdisciplin. Jag har i alla fall försökt den här gången, och det tycker jag att jag är skitbra för. Finns det några superduperbraiga kurser för det tro?  En bit på vägen, åt rätt håll denna gång, tror i och för sig att jag just nu ramlat ner i ett hål.


It's not the fall that hurts, it's when you hit the ground


You know you love me ..

består resten av min kväll av, den variant av jamf som är sådär riktigt hemskt tråkigt också. Kul va? Slösa bort massa rolig tid som hade kunnat ägnats åt småtomtar i snön som springer runt som vimsiga alfer. Men nej, istället ägnar vi den till skolan och lägger vårat verkliga liv på hyllan. Jävligt dammigt dessutom, tråkigt. Och jamfen får en inte riktigt att fungera som en människa heller. Känner mig som en främling i mina kläder och är inte helt hundra längre ens på vad en sko är. Jag vet inte vem jag är eller vad livet består av längre. Jamfen har psykist butit ner mig, och jag försvann väl för sisådär några timmar sen som en osynlig ande flygandes ut genom mitt just nu väldigt intressanta fönster.
Lite konstigt egentligen vad ett litet futtigt dataprogram gör med ens huvud. Det är ju nästan som ett spel, vilket vanligt spel som helst. Förutom att man måste vara fokusserad som om det här var OS-final eller nått liknande, annars fattar man ännu mindre av detta begåvade program och blir ännu mer psykiskt förstörd.
Livet är hårt som tekniker. "Vad gör jag hääär!?"
Nej, nu blire en paus med TV och energidryck, sen lite workout, och sen en dusch, och sedan, äntligen ännu mera pluggande och jamfande. När ska det här ta slut?
Så vi ses väl inte förrän efter mitt prov. Ha ett superduperbra liv fram tills dess underbara människor. Jag saknar er redan.
Och just ja, jag kommer hem på torsdag! Då ska jag leva Värmland igen och äntligen åter få se mitt kära och vackraste Hammarö, och sist och fortfarande minst min bäbus! Jag ska få träffa min lilla älskpälskade bäbis igen! :D:D

Come here


You know you love me ..

vill bara säga tack för min nyuppfunna kärlek som du så snällt gav till mig. :)
Små enkla inknappningar på mitt söta lilla tangentbord och sen ett entertryck och så är min kärlek verklig. Det pirrar i min öron som bara den av den vackra musiken som dånar. Helt superduper underbart bra.
Så kära syster, Sarah Kumlin, jag älskar dej!

You're the one I need


You know you love me ..

Full av konstiga saker som har hänt, och som inte varit det minsta verkliga då de bara funnits i mina fantasifulla och livliga drömmar. Borde kanske börja tolka mina drömmar. Undrar vad dom egentligen betyder. Sinnesjukt i alla fall.
Helgen har bestått av väldigt lite. Lite, film, snögåing, Maxi, städning (dock inte i min egen lägenhet tyvärr) och lite sport på TV. Ganska lugn helg vill jag säga, men den har varit sisådär bara uppvilande skön, utan någon större ansträngning.
Nu ska jag kila iväg och kolla film, ses senare raringar.

I'm sitting here all by myself


You know you love me ..

som jag inte riktigt vet hur det fungerar. Jag lever i en konstig dimma just nu där min egen spegelbild stirrar ner mig och folk bara flyter förbi utan att jag märker dom. Jag vet varken ut och in. Mitt huvud är tomt, men ändå så fullt. Vem är jag? Vart är jag?
Det är kallt ute, mina händer o kinder frös till typ klaris på bara några sekunder, eller kanske "black ice" för er som förstår. Men kylan därute är lugnande och sövande, mitt redan väldigt dova huvud försvann totalt därute. Och det var så stillsamt att vandra runt i mörkret och lyssna på spännande ljud, flygplatsljud och flygplansljud. Jag fick mig även en väldigt vacker syn utav min bäbis, som gjorde att tider mindes. Vackra tider, med en av världens vackraste människor, min käre "storebror" vilken jag saknar innerligt. Skulle behöva min bror nu. Bara han kan vara sådär fantastisk och förstående utan att man behöver säga ett pip eller andas en minsta gång. Han vet allt. Han ser rakt igenom mig, han förstår mig, han gladar mig, han är bara bäst, och det älskar jag. Frustrerande jobbigt dock att det är så många mil som skiljer mig från min underbara älskade bror. Men en vacker dag, då ska vi vara dom allra bästa syskonen igen, och stimma och stoja som aldrig förut. Bara vara du&jag!!

Tider förändras med hastiga steg som klinkar i mitt huvud. Ett klinkade som inte verkar tystna. Ett klinkande som jag inte kan tyda eller förstå vad det kommer att innebära, ett klinkande som förstår det som jag och vi så vackert byggt upp. Ett klinkande som bara är.

Jag har även lärt mig att även under livets goda stunder finns det dom människor som gör allt för att krossa en, precis sådär som när en stackars ensam liten myra mosas under en stor sko på storlek 46. Jag har lärt mig att dessa människor egentligen inte är värda nånting, eller värda att lägga dyrbar tid eller spenderbar energi på. Dessa människor kommer inte att ingå i mitt liv. Dessa människor har inte jag någonting gemensamt med och vill heller inte glömma min vänner på grund av dessa människor. Ni är över!

Nu ska jag styra upp mitt liv och kliva upp i min glänsande piedistal igen!

It was over for' it started


You know you love me ..