Jordan

Jag är själv!
Jag kan ligga i min 180-säng för första gången på länge utan att känna mig trängd. Jag kan sträcka ut mig. Jag kan slappna av. Jag kan andas.

Jag vet att jag låter ganska hemsk med min lycka efter vad som har hänt. Men jag kan inte rå för det. Jag tänker inte skämmas över att jag väljer att vara lycklig den här gången.
Han kan säga hur mycket han vill, och han kan försöka hur mycket han vill, jag tänker då aldrig gå tillbaka till den skiten vi hade tillsammans. Det var inte jag. Nu är jag jag igen..


Jag vet att svamlandet har varit mycket dom senaste dagarna. Men det har varit så intensivt allting. Allt det där jag försökt ordna dom senaste veckorna har äntligen löst sig. Äntligen är jag själv.

Jag ska försöka sluta med halvt meningslösa dravelinlägg, men nu är mitt liv som det är, och jag skriver för min egen del. Det här vill jag minnas. Jag vill kunna minnas hur det kändes, hur jag mådde, hur jag var, för jag vill aldrig begå samma misstag igen.

För att vara en av dom jag själv gnällde på tidigare idag, så får jag väl säga det att jag kommer nog inte falla för utländskt igen. För jag kan verkligen inte hantera en sådan här kulturkrock. Så nu ska jag hålla mig till svenskt kött!

Lyckan och glädjen som uppstod idag när jag insåg att jag kommer vara själv, att han drar, va helt otrolig.
Det kändes som att hela världen lyftes från mina axlar. Helt plötsligt var jag glad och kände mig som mig själv igen för första gången på bra länge. Det är den känslan jag har längtat efter, den jag har sökt efter. Att svaret skulle vara så enkelt kunde jag aldrig ana. Att tre små ord kunde göra så stor skillnad i mitt liv och mitt välmående. Det är över.

Tyvärr så avbröts min bubbelskål med massa tjatande sms från personen jag har tagit bort från mitt liv. Han vill fortfarande inte acceptera. Han vill försöka.
Redan där felar det mellan oss. Jag vill inte. Jag vill vara lycklig.
Samvete.
Samvetet som tar över mig är något helt sinnessjukt. Jag förstår inte hur jag mitt i min glädje och firande kan tappa allt och känna att jag har gjort fel. Inte fel för min egen del, utan fel för att en annan människa lider av mitt beslut. Att jag dessutom inte har en aning om vart han tog vägen för natten och den sista veckan i Sverige innan hans flyg går gör inte saken enklare.
Men jag måste vara stark nu. Jag har insett att det är nu det svåra börjar. Att säga orden och att erkänna för mig själv var det enkla, men att stå fast vid mitt beslut när jag har ett samvete som är omänskligt, det är riktigt utmanade.

Men jag har bestämt mig, ingenting kan ändra på hur jag känner. Det finns för lite kvar från min sida, och det kommer inte att komma tillbaka. Sådan är sanningen. Det har funnits för många chanser för ändra hela situationen och försöka göra det bra. Varför ska jag tro på det den här gången? Efter alla löften, efter all besvikelse, efter allt krångel? Det är för sent helt enkelt. Nu har det gått såpass långt att jag inte känner samma sak, jag är inte intresserad längre.

Så nu börjar min kamp, att vara stark nog att inte släppa för att jag tycker synd om personen i fråga. Jag ska försöka trösta och göra det enklare för honom varje gång han säger att han vill komma tillbaka, men jag kommer aldrig kunna få tillbaka den känslan jag hade för ett och ett halvt år sedan. Det är förstört sedan länge.

Jag är en väldigt bestämd dam idag. Både när det gäller viktiga och skitsaker. En stor bestämdhet över ett ganska stort val, som jag visserligen har varit ganska länge nu, men extra bestämd idag.
Jag har även bestämt mig för att ta kontroll och styra upp andra delar av mitt liv. Både välmående och nöjes.
Trots ynka två timmars sömn så finns det en energi och vilja som jag har saknat länge. Utsatta mål känns helt plötsligt inom räckhåll igen och har gett mig en nytändning som jag har saknat den senaste tiden.
Ögonen trillar nästan ihop på mig av trötthet, men jag tänker då inte besöka sängen/soffan/vartfanjagnuskasova än. Jag ska pressa mig själv och ge mig på tavlan en timme innan jag stänger igen för idag. Tavlan har faktiskt fått lite tid idag, men inte tillräckligt. Det finns ingen mållinje i detta racet, så det är bara att köra på. Med tanke på att en stor del av alla typer jag spelar mot har kastat sen innan jag föddes har jag en väldans massa att ta igen. Så hädanefter ska det inte bli något slappande eller sölande, varenda ledig minut ska spenderas väl. 2-timmars sleepmode är on, inga fler timmar i sängen från och med nu.

Denna gången ska jag försöka hålla i bestämdheten och fullfölja alla mina mål. Viljan har kommit tillbaka och jag vill verkligen. Härliga känsla.


Jag svamlar mycket nu igen. Men den här helgen har varit en sådan helg. Fylld av känslor och tankar som måste komma ut på något vis. Jag är levande igen, jag uppskattar saker som jag inte har gjort på länge. Jag känner och jag ser mer.
Nog med svamlande för nu, dags att attackera min kära tavla!

Nu har jag faktiskt ställt ett krav på en sista dag. Känns ju helt sjukt att jag måste tjata och ställa krav, men är man så dum så man vägrar att fatta och acceptera så har jag inget val längre. Nästan två veckor nu, och jag går på repeat varje jäkla dag. Säger samma saker om och om igen.

Onsdag. Det blir sista dagen. Sista chansen. Så kära vänner, speciellt ni starka män, jag kanske behöver hjälp att "rensa" upp här hemma på onsdag eftermiddag.
Alla som har en stark arm och tid över är välkomna!

Hur svårt ska det vara för en människa att förstå egentligen?
Jag har försökt göra det enkelt och så smärtfritt som möjligt. Jag pallade helt enkelt inte, men nu har det gått över till något helt obefintligt. Nu bryr jag mig inte alls, dessutom tappar jag humöret mer och mer. Det finns inte många felmarginaler kvar innan bägaren rinner över och jag tar till med hemska och obekväma metoder.
Så ska det verkligen vara så svårt att förstå? Sluta envisas om att vi måste bestämma båda två. Jag anser att det faktiskt är mitt beslut att ta, och ingen kan ändra på det. Jag har aldrig varit så bestämd som nu. Jag vill inte mer. Lämna allt och gör det bra. Gå härifrån med värdigheten i behåll. För varje minut som går så sjunker du mer och mer i mina ögon. Du suddar stegvis ut dom lyckliga minnena. Du bara förstör.


'Cause darling, we're here but my true love is not

Har försökt fördriva tiden med allt annat än att sova. Bland annat så letade jag fram min gamla hårddisk och bestämde mig för att kolla igenom gamla bilder och filmklipp. Vilket i stort sett ledde till så många härliga skrattattacker att jag har träningsverk i magen nu.
Det är nått helt fantastiskt roligt, vilket liv jag har levt! Underbara minnen bara väller fram och leendet på mina läppar har etsat sig fast.
Så många år som har gått, så många vänner, så många hårfärger, så många tokigheter, så jäkla kul. Jag tror att jag har skrattat för en hel nation inatt. Dör jag nu så kommer jag dö oerhört lycklig. Jag kommer dö fulländad. Jag behöver inte uträtta mer, jag har gjort tillräckligt i mitt ganska korta men sprängfyllda liv. Jag är nöjd, jag har gjort och jag har varit. Visst finns det saker jag vill uppnå nu, men det är inte fy skam om jag inte lyckas innan jag går i graven.

Mitt huvud har snart inte plats för fler minnen eller upplevelser, så hädanefter får jag börja leva ett tråkigare liv så jag kan behålla allt det roliga.

Ja, den där hårddisken innehöll mycket gott, jag kan inte ens nämna här vad det är, för det är så knäppa grejer. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om folk visste vad tokigt jag har gjort. Jag inser dock nu att jag har valt fel yrke. Jag skulle ju helt klart ha blivit uppfinnare, med alla tokiga idéer jag har haft. Tappar jag min livliga fantasi, då är det nog kört för mig.


Nu ska jag hitta nån annan sysselsättning innan jag tvingas ta natten. Funderar faktiskt på att använda tavlan en liten smula, men det känns lite halvt för avancerat den här tiden.

Natten är ung älskade vänner

Finns det nått så underbart som en stilla, stjärnklar och mörk höstnatt? Helt otroligt underbart. Hur mysigt som helst att vandra runt i (synd bara att jag har halvtrasiga fötter, för annars hade jag gått natten lång).
Att bara vara i mörker är rogivande. Man är både anonym och fri. Jag kan verkligen känna att jag lever. Och luften, den är ju helt fantastisk i stilla natten. Den luktar, smakar och är energifull.

Jag saknar verkligen att jobba nattskift, vare sig jag hade hangar eller linenatt. Det är faktiskt lite speciellt att åka till jobbet i mörker, ta rastciggen i mörker, att åka hem i mörker.
Synd att jag får sån jäkla ångest om jag beter mig som mina jämnåriga och sover bort halva dagarna, för annars hade jag bannemig aldrig gått och lagt mig före solens uppgång. Sömn är visserligen överskattat. Tråkigt. Ska vänja mig vid att klara mig på en timmes sömn per natt, himlens vad jag skulle hinna med massa skoj då!

Nu ska jag tvätta av min äckliga mascara, sätta mig med en filt på ballen, och sen köra en favorit i repris och lägga mig på soffan och sova.


Puss alla vackra

Bara för att du nämnde det så ska jag faktiskt göra ett inlägg tillägnat din svinighet.
Spelar onådigt mot en stackars kvinna som försöker överleva i en alltför mansdominerad sport.
Nejdå, så farligt va det inte, men tusan så dåligt jag spelar. Jag förstår inte vad som händer. Jag har svårt för att va seriös, ett gott skratt är ju alltid så roligt. Nej, dags att sluta att ha kul och börja fokusera.

Men det tar jag imorgon för nu blir det en whiskey!!

Jag sprang över någon fjortisgrupp på Facebook som i stort sett la ut massa grejer där dom uppmanade gruppmedlemarna att kommentera för att sedan gilla varandras kommentarer och lägga till alla som vänner som gillade ens kommentarer.
Eftersom jag tyckte det va roligt att jävlas med dessa patetiska människor som uppenbarligen inte har något liv, så gillade jag allas kommentarer, ca 150 stycken innan Facebook säger ifrån att jag gillar för mycket och spärrar mig i upp till 2 dygn från gilla-funktionen.
Visst, jag kanske är patetisk nu, men nått måste man roa sig med när man ligger sömnlös!

Däremot tycker jag facebook är töntiga som spärrar oss positiva, gillande människor!

Det här är en av dom absolut bästa dagarna på hela året. Och en av dom dagarna jag längtat mest till. Det är nästan likvärdigt med julafton.
Idag är lyckan total! Det enda som skulle kunna göra denna dagen bättre är om Frölunda gör några mål.

Det är sån frihet, att bara njuta av underbar hockey. Man kan bara va, och man sitta med sina värsta fiender och heja för samma sak. Underbart!

Nu ska jag tagga tredje period och hålla tummarna för Frölunda!

Skulle slå på stort idag och baka bullar. Sprang ner till Ica för att köpa alla ingredienser jag behövde, går hem och börjar baka. Ganska fort insåg jag att jag hade glömt bullformar, Skitsamma tänkte jag, jag hittade ju en förpackning knallgröna muffinsformar, dom fick duga!
Mitt i allt bakande så skötte jag även tvätten och tvättstugan. Och virrig och upptagen som jag är inser jag att jag har glömt att köpa pärlsocker.
Sprang ner till affären igen för att köpa lite socker.
Hem, en tredjedel av satsen blir kanelbullar, en tredjedel vaniljbullar och sista tredjedelen päronmarsipanbullar.
Lite mer virrig och upptagen som jag är, så får alla tre plåtar stå i ugnen lite för länge. Bullarna blev inte brända, men däremot lite bruna. Upptagen i telefon glömmer jag även att ha på pärlsockret innan jag ställer in bullarna i ugnen.
Pärlsockret som jag gick extra till affären för att ha.

Jaja, dom blev okej ändå. R tryckte i sig 5 stycken, så så illa kan dom inte ha smakat. Själv testade jag bara päronnarsipanbullarna, vilka smakade lite mysko. Tror det mest beror på att jag inte alls tycker om päronmarsipanen. Men det dög.

Nu är jag 50 bullar rikare, så imorgon blir det massa bullkalas!

Efter ytterligare en dag full med bilkörande och en massa lyssnande på 5 år gamla brända skivor så skäms jag över mig själv. Nästan varenda skiva innehåller ett eller flera spår med AIK-trubaduren.
Vad hände där egentligen? Lyssnade jag så mycket på dom?
När tillochmed skivan döpt favoriter, som i övrigt enbart innehåller riktigt tung metal, har AIK-trubaduren på ett av spåren så måste det ha varit riktigt illa!

Jag som inte ens tycker om AIK.
Amanda va vi verkligen så nördiga som unga?

Spenderade ytterligare en lördag i Karlskoga, med uruselt spel och tokdåliga resultat. Dom få set där jag faktiskt hade "bra" spel, varvades med en ojämnhet som va katastrofal.
Jag känner mig som ett levande bevis på att man inte kan vila sig i form.

Jag inser att jag måste börja bli mer seriös, ta vara på tiden med tavlan. Men drivet är lite halvt borta just nu.
Jag är för nöjd över små bedrifter. Så bort med lyckan och fram med suget för fler resultat.
Det kommer, jag är bara seg i starten. Jag är alltid sen, det är lite av min grej. Så, se upp allihopa, för om några veckor, då jävlar får ni däng!

Efter en dryg vecka i Frankfurt där internet och 3G va avstängt på telefonen inser jag nu att jag använder sönder den. Vare sig det är appar eller nått annat så har den gått på högvarv sen jag landade i måndags.
Från att endast skicka sms och prata i den, då jag behövde ladda den var tredje dag, så laddar jag den tre gånger om dagen nu. Herregud.

Jag skäms över mig själv!

Hade ju planerat att köpa med mig en årsförbrukning av alkohol i olika mängder, men jag sköt ju upp shoppandet hela tiden, och näst sista dagen då jag skulle ha gjort allt så flög jag hem istället. Fick med mig lite från flygplatsen i alla fall, men kunde inte få ner så mycket mer i mitt handbaggage. Kanske en flaska till, men priserna var faktiskt inget jag tjänade direkt på, så det va halvovärt det.

Nu har jag så jag klarar mig veckan ut åtminstone.

Lyckan är total. Hemma. Riktigt vatten, en ordentlig dusch med tryck i, rena kläder, min egen säng.
Plus att jag har fått träffat herr A380 idag!
Vilken dag! Nu kan jag dö fulländad som en lycklig människa!

Det är bara en liten detalj som är fel nu.


Happy days

En bussresa jag inte kommer att klara mig igenom. Herregud.
Trodde jag hade lärt mig att stå ut med dom mest tråkiga stunderna någonsin under den gångna veckan. Men nej. Släng i helvetesresor med curry, piss, svett och skitmusik som avslutning på en extremt lång och stressfylld dag.
Hujedamej!

Jag är i alla fall på väg hem. Hem till underbara Skoghall. Ja, det är faktiskt underbart ibland!
Jag har haft en intressant och konstig vecka. Men jag väljer nog hellre Tyskland igen än England.
Det har varit många tråkiga och trötta stunder den senaste veckan, men även några uppfriskande skratt också.

Jag är trött. Jag ska häva i mig en av de flaskor alkohol som råkade komma med i väskan från herr Tyskland! Då jävlar ska jag nog kunna somna och sova mig igenom den här hemska bussresan!

Vissa saker gör mig riktigt arg. Vattenläckan i sig va inte så jobbig för mig, jag duschade och bunkrade upp över 50 liter vatten innan det försvann helt. Dessutom va jag på kronoparken och fick låna dusch och dunkar fyllda med vatten under dagarna då jag inte hade något rinnande. Det som däremot stör mig mest är dessa jäkla idioter som när vattnet började sippra igen bestämmer sig för att sätta igång tvättmaskiner och diskmaskiner när trycket fortfarande är såpas dåligt att det är bra många hushåll som fortfarande är utan. Hur tusan kan vissa människor vara så själviska och bara tänka på sitt eget välmående? Speciellt när dessa människor som kommenterar Hammarö Kommuns status, där hälften skriver att dom inte har fått vatten, som själva skriver stolt över att dom har satt igång tvätt, disk, tappat upp bad, m.m. Detta stör mig något så extremt, själviska människor är nog det värsta som finns! Usch vad jag ogillar egoister. Hur kan man läsa och tycka synd om dom människor som inte har vatten för att sedan berätta glatt att dom använder det för fullt i varenda kran. Nej, ett nackskott skulle till och med vara för milt för dessa, skicka ut idioterna i öknen ett år så får dom allt pinas, och förhoppningsvis lära sig att använda sitt vatten med omsorg! Nej, jag va en av dom första som fick tillbaka mitt vatten, men massvis av mina nära drabbades av bland annat dessa egoister som måste slösa på allt innan vi hade fullt tryck, det gör mig bara så förbannad!