Jordan

Kärlek slutar alltid med bråk. Ludwig Bell är min filosofi nu. Han får det att vara okej att vilja vara ensamvarg. Han är bra för mig. Jag trivs ensam, och han förklarar extremt bra att det är ett alternativ. Och just nu flyter livet på. Saker och ting kunde inte vara bättre. Jag är lcyklig, jag är glad, jag känner verkligen livsglädje. Det hela är ganska sjukt ändå. Jag är bara sjuk, jag vet inte vad jag ska göra längre, jag har upp över öronen med skolorna, och har dessutom typ tackat ja till ett jobb. Även ifall jag varken har tid eller ork med något är jag bara lycklig. Lycklig över att vara jag, över att leva, över min tillvaro. Som sagt, saker kunde inte vara bättre just nu, det här passar mig perfekt. Det här är mitt liv.
Jag springer runt på lyckorus just nu, och jag har verkligen inte en aning om varför. På morgnarna när jag vaknar är jag tröttare och snuvigare varje dag, men samtidigt så finns det något underbart inom mig som höjer min energi och som gör mig fulländad. Jag är glad över att jag är såhär stark och lycklig ensam. För en dag, då jag ändrar åsikt då skulle livet kunna bli ultimat. Men just nu är jag kär i att inte vara kär.
Jag ser alla runtomkring mig vara nere och höstdeprimerade, jag är nog helt tvärtemot. Jag gillar hösten. Älskar höstens färger, höstens lukter, löven som fladdrar runt och hamnar överallt, mörka friska kvällar, och bara tanken på att vintern och snön är nära. Ja, hösten måste nästan vara näst bäst efter vintern. Ska försöka sprida lite av min höstglädje till alla där ute som har det jobbigt den här tiden på året. Jag har så mycket av den så jag kan dela med mig.
Nu ska jag fortsätta med mitt liv för en stund. Måste ju plugga en hel del nu. Studier på 200% och jobb på 50%, det kommer bli hårt, men det får väl gå. Det är ju trots allt bara några månader. Blir spännande, får se om jag klarar det och samtidigt kan hålla mina resultat. Presterar ju trots allt ganska bra just nu. Även de proven jag har struntat i har gått bra, kanske ska börja ta tillvara på min kunskap och lägga ner någon minut för då kan jag springa ut med superresultat när allt är slut. Nej, nu gott folk så fortsätter mitt liv.


I'm only gonna break your heart

Jag verkligen avskyr sjukhus. Det luktar sjukdom där, det luktar illamående, det luktar sorg och det luktar dödlighet. Dessutom ser alla sjukhuskorridorer likadana ut. Det är precis samma stuk på dem överallt, vart du än befinner dig. Och sjukhusväggar är sådär envisa och tvingar sig närmre inpå en hela tiden. De slukar en levande. Och det springer folk fram och tillbaka och härjar. Och de envisa korridorerna är fyllda av patienter som ser alldeles förfärligt sjuka ut. Patienter som är på väg till operation, patienter som kommer från operation, patienter som inte får plats och bortglömda patienter.
Nej, fy tusan vad hemska sjukhus är. Inget ställe jag personligen skulle vilja jobba på. Jag tackar någon högre makt för att det finns folk som gör det åt mig.
Däremot finns det många bra saker med sjukhus också. Det kan jag inte förneka. Även ifall jag avskyr dem på grund av känslan de ger mig. Idag när jag satt och väntade träffade jag massa trevligt och socialt folk och det kändes nästan bra där för en stund. Och sjukhusen räddar så ofantligt mycket liv och hjälper människor på så många sätt. Jag förnekar inte att sjukhus är bra, jag mår helt enkelt inte bra av dem bara.
Att sitta på akuten och vänta i många, många timmar idag har gjort min sjukhusvistelse/akutmottaningskvot full för några år framöver. Så nu ska jag ta mig i kragen och hålla mig i skinnet så jag aldrig blir sjuk eller skadar mig så jag slipper åka till sjukhus. Och det borde ni också göra, för jag vill då inte komma och hälsa på er där. Nej, jag kan inte gå till en människa som ligger inlagd utan att se sjukdomen/felet/skadan/eller liknande. Och jag kan helt ärligt säga att jag inte vill se någon av mina kära eller nära så. Så nu får ni hålla er i skinnet!

Jag missade dessutom hockeyn för denna vistelse. Skulle även ha städat, tvättat, packat, bokat tågbiljett, pluggat massvis och gjort massa andra saker. Så nu ligger jag många timmar efter i mina sysslor och jag vet inte hur jag ska ta igen det. För just nu är jag supertrött och har dessutom pajjat min rygg på något vis idag. Den är skräp. Taskigt av den att bråka med mig när jag har så mycket att fixa. Min tågbiljett blev dessutom för dyr, så jag åker en dag senare än vad som var planerat. Men nu är det som det är. Sjukhusets fel helt enkelt.
Nej, nu ska jag inte vara sådan. Nu är jag glad för allt är bra och alla är lyckliga. Till och med jag kommer vara lycklig om jag får lite sömn och mindre ont. Så nu ska jag påbörja alla görosaker. Kom på att jag ska diska också, och tömma kattlådan, och bädda sängen och jag vet inte vad. Det är för mycket just nu. Kan inte komma ihåg allt. Ska dessutom upp om bara några få timmar. Så nu måste jag verkligen kila ifall jag ska ha en chans att hinna allt och få lite sömn.
Ha det bra mitt fina folk!


Fast as a shark

Kommer troligtvis få massa roliga sådana när jag joinar gänget där borta. Riktigt bra grannar dessutom! Lite ovant. Men ta mig tusan, har fått erbjudande på två lägenheter nu, och så många kan det inte vara före mig på båda lägenheterna, så någon av dem borde jag kunna få. Dock vet jag inte om jag vill än. Om jag ska flytta krävs det antingen att jag bestämmer mig för ett jobb här, eller skolan här. Men ska jag plugga så vill jag ju läsa på Chalmers, inte Karlstad Universitet. Det är inget att hurra för ju. Men vi får se. Jag har inte en aning om vad jag ska göra. Inte en aning alls. Känner verkligen inte för att plugga i minst tre år till. Jag menar, ska jag ändå plugga kan jag lika gärna ta en Master, och då är vi inte klara på fem år. Hujedamej! Jag vill ju jobba. Bara jobba. Men vart finns jobben? Och vart finns framtiden inom mitt valda yrke? Dock vill jag inte plugga så länge. Hade kunnat tänka mig ett år till. Men fem? Nejdu. Det finns nog inte på kartan. Men vad händer istället? Ska jag gå hemma tills finans-, miljö-, och människokriser är över?

Usch, alldeles för mycket att välja på. Vet dessutom inte om jag ens kommer in på Chalmers. Skulle vilja läsa utomlands också i sånt fall. Men för vilka pengar då?
Nej, nu får det bli sängen. Ska upp och köra bil strax innan 05.00 sådär lagom trevligt.


Sweet Dreams

Åka buss! Bjöd mitt barn på en busstur idag. Vi åkte in till den stora staden och gick till båten och lekte. Sedan gick vi vidare och lekte lite mer i lekparken utanför biblioteket. Efter det gick vi in och åkte rulltrappa i biblioteket och läste lite böcker. Barnet hade massa konstiga val av böcker. Hon ville bland annat läsa om människohandel. Jag vet inte hur en tvååring kan vara intresserad av något sånt. Det är ett mysterium för mig.
Men hela resan var i alla fall mycket uppskattat av barnet, och jag ska se till att vi gör det oftare! Dessutom fick hon trycka på knappen när vi skulle stanna, och ni skulle sett vad glad hon blev av det. Riktigt lycklig!

Nu ska jag sticka över och fira mitt barns mor ytterligare en gång. Ha det bra gott folk!


Hello world I'm your wild girl

har gått, och ändå känner man samma närhet till vissa personer. Och år kan gå, och du tycker lika mycket illa om vissa personer. Det är så intressant hur vi människor fungerar, hur vi anpassar och anförtror oss åt vissa människor. Naturen är en väldigt säregen lag. Extremt intressant och dessutom underhållande.
Ibland vet jag inte vad jag ska tro. Jag vill tro gott om alla som har sårat mig, men det vet jag är fel. Och många påpekar även att det är fel. Men det är så enkelt, att lita på någon som du någon gång har älskat. Hur kan man se brister hos en sådan person?
Jag vill tro på dig, jag vill falla tillbaka i gamla mönster. Men är det rätt för mig? Eller gräver jag mig bara djupare ner?
Jag kämpar konstant med tillvaron, att hålla allt på plats. Är det tillräckligt?
Jag är glad nu. Är det tillräckligt? Jag är gladare än vad jag har varit på lång tid. Jag är glad för dig, och för mig. Och jag trivs med tillvaron såhär. Är det fel av mig? Borde jag inte se till mitt eget bästa för en gångs skull och ta hand om mig själv? För efter omständigheterna så är det jag som mår bra. Tro det eller ej. Men jag skrattar och känner livsglädje på ett helt annat sätt. Den här veckan har gått från bra till fantastisk.
Dessutom fick vi reda på provet häromdagen. Jag fick lovord från läraren. Och enligt han kommer jag klara kursen jättebra. Det var något helt annat än det jag hade väntat mig. Trodde seriöst att jag failade ett matteprov, och det finns inte ens i världshistorien. Men det trodde jag. Tydligen gick det bra. Jättebra. Jag är faktiskt lite stolt. Men har mer att bevis nu, tyvärr. Nu har jag lagt en nivå, och jag vet inte om jag kan hålla den.

Men nu ska jag bara gilla läget ett tag, och uppskatta livet, för det är underbart! Och imorgon blir det firardags för söta syster Sarah. Ska bli superkul.

Och nu kallar sängen på mig, ska krypa ner i den och avverka några avsnitt av Bleach. Ha det bra kära vänner!


I heard of a girl

Jag har inte kunnat sova i natt för jag har haft en massa halsont och en massa hemskt samvete. Vad är fel på mig? Varför är det mitt samvete som spökar och ingen annans?
Börjar bli trött på mig själv. Får tydligen inte göra eller tänka någonting utan att få dåligt samvete. Mitt samvete borde skjutas, för nu är han lite väl jobbig!
Nu ska jag ligga nerbäddad en stund och hoppas på att halsontet blir mindre halsont. Sådan tur tror jag dock inte att jag har.
Förresten, vi fick massa gula kantareller förut! <3 LYCKA!

Det är en gåva som människan har fått. Men som du tycks ha missat. Man skulle ju kunna hoppas på att du en dag ska se dina egna brister och svagheter, men det är nog för mycket begärt i det här fallet. Du är ett hopplöst fall. Du är förlorad! Hur långt ska mänskligheten behöva gå? Hur kan det fortfarande finnas såpass dumma människor att de inte ens ser sig själva? Jag är mycket väl medveten om mina brister och svagheter, och ni gott folk har redan fått höra en hel del om mig och mitt. Men du tycks tro att du är universums mitt och att allt kretsar runt dig. Och du tror att du är gud. Tur att jag är ateist då, för jag tror inte ett ögonblick på dig!
Om du en enstaka gång skulle kunna betrakta dig själv objektivt, utan inblandning av ditt eget ego, då skulle du se vem du är. Vad du egentligen är. Det roligaste av allt är att man verkligen måste förklara för dig hur du beter dig, och vad du gör fel, och man måste förklara för dig hur du ska bete dig. Sedan när blev jag mamma åt dig?
På tal om barn så har jag ett alldeles eget (nästan), som älskar mig och jag älskar henne. Igår satt vi och prata på golvet, och jag sa till Luna att hon var min bäbis, då svarar hon att hon inte är bäbis, hon är ett barn. Då frågade jag henne vems barn hon var, då svarade hon: "Hannah's barn". Så sjukt söt min lilla älskling. Dock bad jag henne gå till sin riktiga mor och säga att hon var mitt barn, då sa hon att hon var skolans barn, och sen vinkade hon hejdå och tänkte gå till skolan, sent på kvällen. Det är helt galet sjukt hur en så liten varelse kan påverka en så mycket och ha så stort intryck på en. Vissa dagar hade jag inte klarat mig utan henne. Hon är alldeles för söt och för klok. Man blir lycklig bara av att titta på henne.
Det är visserligen sådana saker du inte skulle förstå. Du kan inte känna lycka för någon annan. Du kan bara känna lycka för dig själv. Samtidigt som jag tycker att du och ditt liv är extremt patetiskt så kan jag inte sluta tycka synd om dig. För hade jag varit i dina skor så vet jag inte vad jag skulle tagit mig till. Att vara så misslyckad som du är nått jag inte vill ska hända någon, inte ens min värsta fiende.
Jag kan dessutom inte sluta undra hur du har påverkat mina nära och kära. För jag bjöd in dig i den kretsen innan jag insåg vem du var. Vad du var. Tänkt om du har haft sådant intryck på lilla Luna att hon en dag börjar bete sig som dig. Eller har jag fel? Finns det ens en chans att en liten tvååring kan snappa upp sådant beteende? Eller är hon för smart den lilla varelsen att stänga sådana intryck ute?
Ju mer jag skriver, desto mer inser jag att jag inte tänker på dig som en person längre. Du är ett ting för mig. Det grundar sig troligtvis i att du inte har några känslor, att du inte är en riktigt människa med personlighet och själ. Du är bara någonting som finns i vår värld. Något oförklarligt. Något oönskat.
Tyvärr har jag insett den senaste tiden, att jag inte är en god människa alltid. Jag tänker onda tankar. Och det stör mig. Och det är ditt fel. Du har sakta men säkert förstört mig. Men jag är starkare än du, jag kan ta mig vidare. Jag kan hitta mig själv igen. Du kan inte hitta dig, för det finns inget att hitta. Du existerar inte.

Jag är trött nu. Dagen har tagit mycket energi. Men det har varit oerhört trevligt och kul att återse nära och kära. Och jag vet att det var uppskattat. Jag fick dessutom zonterapi, och jag börjar bli bättre och bättre på att hantera situationerna. Poäng till mig! Fick mig även öronakupunktur och har numera massa ploppar i öronen. De ska sitta där i några dagar. Får se ifall det hjälper. Det var kära Ingrid som blev trött på att jag jämt är sjuk när vi träffas, så hon bestämde sig för att trycka lite på mig. Så nu för vi se. Inget annat hjälper, det är värt ett försök. Tänk om jag faktiskt blir frisk någon gång!?
Nu rullar timmen vidare, och jag ska göra mitt, sedan kanske lite ditt. Det märks. Tiden får utvisa. Är på tok för sliten och sjuk för att orka mig iväg på något avancerat.


Better to be hated than love, love, loved for what you're not

Du ska blöda! Du ska lida! Du ska stå ensam! Du ska bli sårad! Du ska förlora!
Egentligen är det fel av mig att tro att det ska hända, när jag vet att det kommer att hända. Om några stunder kommer det att stå att du har blött, att du har lidit, att du har stått ensam, att du har blivit sårad, att du har förlorat, och att du fortfarande och för alltid kommer att vara ensam. Nog för att jag inte är en spåkvinna, inte heller något geni. Men jag är inte dum, och denna framtid kan jag se. Även många andra. Fel av mig igen. Framtid är fel ord. Ni har ingen framtid.
Jag må verka bitter, men jag är inte ett dugg bitter. Snarare hög av lycka. Jag har haft en underbar kväll med underbara vänner, och jag har för första gången i mitt liv lärt mig se med nya ögon. Se saker som jag har blundat för förut, för att jag är en god människa och vill tro gott om alla andra varelser på denna jord. Men jag har verkligen insett att så är det inte. Alla är inte goda. Det är en sanning som gör ont, men jag är glad över denna sanning.
Min farmor har sagt till mig tusentals gånger att jag kommer gå in i väggen, för att jag inte tar hand om mig själv och bara bryr mig om och ställer upp för andra hela tiden. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg någonting jag gjort enbart för mig själv. Visserligen är alla mina duschar, min tandborstning, mitt ätande, mitt sovande och allt annat för mig själv. Men det grundar sig mer i att jag måste vara fit for fight för att kunna finnas till för alla andra. Det är nog den värsta känslan jag vet, att inte kunna hjälpa alla andra. Som i England till exempel, när ett gäng höll på att tjafsa med en tjej, gänget hade dessutom en står planka och hotade att slå ner henne, och mina vänner fick i stort sett hålla i mig för att jag inte skulle gå emelllan. Den ena av mina vänner, han försökte till och med gå en omväg för att slippa komma nära dem eftersom engelsmän är livsfarliga och bär gärna kniv eller annat vapen. Jag brydde mig inte ett dugg om min säkerhet, jag såg bara någon som behövde hjälp. Jag varken tål att höra eller se någon bli felbehandlad eller må dåligt. Det är det som bryter ner mig.
Även allt som har hänt den senaste tiden har jag konstant brytt mig om alla andra. Samtidigt som jag har mina åsikter så har jag varit helt förstörd för att jag har så dåligt samvete, för att jag inte tycker som de andra. För att min åsikt är starkare än deras. Och det samvetet har tagit så hårt på mig att jag har lämnat mina åsikter och inte längre bryr mig om vad jag borde tycka. Allt detta bara för att göra alla andra till lags.

Och kan någon god själ därute förklara för mig hur jag har gjort fel nu? För jag fattar verkligen inte. Det är tur att jag vet hur jag fungerar. Att jag känner mig själv och är ärlig mot mig själv. Till skillnad från dig. Du är en falsk människa. Jag blev ombedd att, inte direkt ljuga, inte heller hålla undan sanningen, men att inte säga sanningen högt idag för att skydda en kär vän. Bara den saken tär på mig. Och det har jagat mig hela kvällen. Jag avskyr lögner och falskhet såpass mycket att jag inte ens kan säga ett osant ord. Är det mig eller resten av världen som det är fel på? För dessa lögner jag hör återkommer överallt. Allt smygande bakom ryggen jag ser. Alla förnekelser jag hör. Det finns runt omkring oss, bland nära och kära, i samhället, i landet, på jorden. Och det verkar aldrig försvinna.
Vart tog ärligheten vägen?

För övrigt så har jag fått extremt halsont, huvudont, kramper, ledvärk, ryggont, förjäklig hosta och snuva. Så nu ska jag försöka droga ner mig och få lite sömn. Jag har en lång dag framför mig. Åka till Bergvik, åka till Forshaga, åka tillbaka till Hammarö, åka till Karlstad, åka tillbaka till Hammarö, åka till en kär vän och snacka massa skit, åka runt lite, och förhoppningsvis åka hem igen. Jag behöver min sömn. Jag behöver egentligen tid för mig själv just nu. Samla mina krafter och återvinna min energi. När jag står upp i detta nu så gör det så ont i benen, jag trillar nästan ihop. Alla krafter är nästan helt slut. Jag vet inte vad som händer ifall alla försvinner. Trillar jag ihop och aldrig mer vaknar upp? Nej, nu ska jag ägna mig åt mig själv, strunta i andra ett tag, och bara umgås med kära och sanna vänner.


Du hade tid

Det verkar som att John Blund och jag har sagt upp kontakten. Jag vet inte varför, men han kommer nästan aldrig på besök längre. Och när han kommer stannar han bara en kortis, som gör att jag vaknar snabbt igen. Hosta, snuva, energibrist, hjärntänk, ryggont, halsont och lite annat smått och gott har skrämt bort John Blund helt. Det är så himla kul att vakna varje morgon och känna dig mer och mer sliten ju fler nätter det går.
Allt går i en ond cirkel nu.
Mitt liv försvinner. Det tynar sakta men långsamt bort.
Jag behöver vila mig. Jag behöver koncentrera mig på mig. Men hur?
Har massvis i skolan som jag borde börja ta tag i. Och i rummet. Och i huset. Och i livet. Och överallt. Det tar aldrig slut. Det är alltid något som måste göras. När kommer tid för min paus? 
Nu ska jag kila iväg och käka lite, sen är det dags att städa. Sedan ska jag ta en stol och ställa in i ducshen och sedan ska jag duscha länge, länge, och inte bry mig om någon annan än mig!


I thought you were my friend