Jordan

Jag kunde inte bestämma mig om min fototapet som jag har drömt så mycket om. Ska man köpa eller vänta och måla så länge. Jag bestämde mig för att jag vill ha den. Och så kom det där onda som finna i mig, den där beslutsångesten. Nu när jag vill ha den såg jag ytterligare tusen bilder som kan passa in. Som jag vill ha. Så vad gör jag nu? Säljer lägenheten och köper ett stort hotell? Så det finns massa väggar att fylla?
Jäkla beslutsångest!

Hela dagen har varit fullspäckad, med begravning, smörgåstårta och sedan middag. Inte en ledig minut nästan.
Men efter allt som har hänt har det varit jätteskönt att få spendera hela dagen med de närmsta.
Begravningen var jättefin och antagligen precis så som farfar hade velat, och prästen fick med allt om honom. Även om det var fint var det även väldigt jobbigt och intensivt med bara oss närmsta där.
Jag fick dessutom under fikat reda på att de kommer ordna en golf minnestävling för farfar som kommer gå varje år för att hedra hans minne. Just nu känner jag mig riktigt stolt över att han var min farfar. Även om han var väldigt fåordig och i sin egen lilla värld så var han en fantastisk människa som gjorde stort intryck på alla som träffade honom.
Och alla tusentals kondoleanser som kom idag är ett stort bevis för det. Hjärt- och lungfonden kommer vara evigt tacksamma för alla donationer/gåvor de har fått i hand minne.
Tack alla för era omtankar i svåra tider.

Och tack min kära familj som har gjort den här sorgens dag, så fin och enkel att handskas med! <3

Har befunnit mig i Stockholm där först resväskan gick isönder, sedan ryggsäcken, sedan bagen, sedan resväskan lite mer. Resväskan trillade hjulen av på. Jag försökte lite smidigt att fippla dit dom, men eftersom fästena var helt körda så gick inte det heller. Så jag fick helt enkelt bära min kära väska. Gjorde en provisorisk lösning med låstråd i natt, och det funkar än så länge. Dock är det såpass opålitligt att det inte går att dra den på asfalt, vilket är drygt med tanke på att jag har tre gångetapper framför mig denna morgon med mina kära väskor. En är avklarad. Har en betong etapp på Stockholm centralstation, och vi får vänta och se ifall det går att använda den utgjorda funktionen. Det är extra jobbigt att bära med tanke på att alla tre handtagen är trasiga på den. Och jag har just gått av 7 dagars nattskift. Man är skapligt trött och sliten då. Men tack och lov är jag envis som satan så nog ska jag klara det!

Har haft en ofantligt bra natt, och humöret har varit på topp! En stor anledning till det är att plågeriet är över för den här veckan, bra nyheter om kommande skift, bra nyheter för framtiden, plus att känslan av motgångar försvann.
Jag insåg dessutom att jag är jäkligt bra!
Och med det säger jag godnatt!

Xoxo

Det verkar som om livet är en enda stor kamp. Motgångar på motgångar. Min förkylning har nu övergått till något helt omänskligt! Hostar jag inte sönder lungorna så dör jag snart av syrebrist, för hostattackerna kommer såpass tätt nu att det finns inte möjlighet att andas emellan. Fyfan. Det är inte roligt längre.
Och allt annat skulle vara så mycket lättare just nu om jag inte varit så sjuk, full av huvudvärk, och febrig emellanåt. Och sömnbristen gör det inte bättre.
Nu ska jag försöka träffa John Blund!

Jag återkommer när jag mår bra igen!

Livet har visat sig vara väldigt orättvist! Så fort någon ska komma och vara en del måste någon försvinna. Är det inte alltid så? Speciellt när det väntas tillökning.. Då måste någon försvinna. Varför är det så? Huvudet bara virvlar av tankar och förvirring. Ingen ro någonstans.
Jag hade jättebra besked att meddela min familj, men istället får man hemska besked innan man ens hinner säga nått. Varför kan inte en bra sak komma utan att behöva motarbetas eller förstöras? Varför kan inte allt bara vara bra?
Jag känner mig tom, skyldig, ensam och vilsen. Att veta att jag egentligen skulle varit hemma igår om jag inte varit så snål och tackat ja till övertid. Jag vet att jag inte borde, att det inte är så. Men det går helt enkelt inte att styra tankarna.
Jag ska hoppa på pendeln mot Stockholm strax, och sen åka hem till min familj. Jag ska stötta och även stöttas.

Vila i frid