Motgångar

Förstår inte varför allt när det är så himla bra måste rasa sak efter sak samtidigt. Varför kan en motgång aldrig komma ensam? Finns det några motgångsting därute som inte är helt socialt beroende av alla andra motgångsting?
Jag spyr på usch och dåligheter. Fy och tvi, bort med skitarna.
En medgång, tusen motgånger. Hujedamej. Hur tusan ska man ta sig framåt då?
SKRÄP, det är vad det är, SKRÄP!

Norge skiten gör inte saken bättre heller. Idioterna kan inte prata, dom tar överpris för precis allting, dom förbjuder dig från att gå på vägarna och tvingar dig att åka buss för 60 jäkla kroner för två kilometer, dom har inte svar på någonting (vilket inte är så konstigt, dom är inte direkt kända för att vara smarta), och dom är allmänt slöa i bollen vilket gör det lite mer obehagligt att umgås med dom. Så det så.
Vi ska väl kanske inte överdriva skiten, dom har faktiskt varit ganska trevliga mot mig så fort dom insett att jag är svensk, vilket på sätt och vis faktiskt är trevligt. Men det är trots allt dessa mongoliders fel att jag sitter här utan vetskap om kommande dagar och veckor.
Dom har seriöst inte ens bestämt hur många timmar vi ska jobba, hur våra skift ska gå, när vi ska börja jobba eller någonting än. Det skulle vara trevligt att veta om man börjar nu på torsdag eller om man börjar nästa vecka, men nej, det går inte för sig.
SKRÄP.

Jäkla telefon funkar inte. Idioter i England förstör hela min sommar. Puckon äcklar sig och får mig att kräkas. Jag är fast i det här landet för en jäkligt onödig utbildning. Efter det kommer jag vara fast i Danmark. Alla mina nära och kära är långt borta. Och värst av allt är att min allra käraste är längst bort.
Vart tog glädjen vägen? Vem stal den? Vem förstörde allt? Usch, och nej, och blä och satan vad trött jag blir.
Hejdå SKRÄP!

I miss you ..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0